my life in a nutshell

Skriver av mig här för att huvudet inte ska explodera...
för att inte falla, för att må bättre.
Här finns ingen som dömer.

tyvärr gör jag det nu, och jag tror jag vet vad den innebär, visa mig att jag har fel.

Alltför väl känner jag igen detta, det här att du bara försvinner fast du säger att du inte ska. Det är orättvist mot mig att du gör så här, jobbigt och obehagligt. Fattar du inte att du sårar mig när du försvinner så här, inte ett ord, ingen kontakt alls. Inte bara sårar, jag blir orligt, hur ska jag veta, det kanske hänt dig något. Det är så lätt för dig att bara försvinna, jag kan inte komma förbi för att konfrontera dig, jag är helt hjälplös när du gör så här. Varför gör du så här? Du sa att du skämdes över detta beteende sist, du sa att det inte skulle hända igen, visa att du är bättre denna gång.

Har jag gjort något fel? Varför anser du att du har rätten att göra så här? Är det för att jag lämnade mitt schampo hos dig? (försök till att vara rolig mitt i det ledsamma) Är det inte bättre att vi båda får förstå situationen och kan tackla den båda två. Du helt medveten om vad som sker, jag helt ovetande, kommer jag förstå, kommer du låta mig förstå? Är det en paus, en tid för att andas så varse god, låt mig bara få veta det så jag slipper må så här. Fan, jag tycker allt är skrämmande jag med, ena dagen vet jag precis vad som händer och vart jag är på väg andra dar vet jag inte alls och är så orolig att jag mår illa, speciellt nu, hur kan jag veta var jag är på väg när jag inte vet vad som händer med oss. Det kanske inte ens handlar om dig och mig men hur kan jag veta när du inte säger något.

Försöker fortfarande hålla modet uppe, att det är som du säker, problem med telefon, ha tror jag på den själv eller? Nej, det gör jag nog inte längre, men jag lovade dig att inte analysera, att inte tro innan jag vet, jag håller vad jag lovar, gör du?

Jag vill bara förstå, låt mig förstå!
Du kan bättre än det här… du är bättre än det här.

Åter igen låter jag dig påverka mig, åter igen är jag nära till tårar men försöker vara stark. Jag låter dig vara du, jag ställer nästan inga krav, det enda jag bett dig om är att bli bättre på att höra av dig och att jag måste få känna att du bryr dig om mig. Är det för mycket att begära? Vi lovande varandra du och jag du skulle jobba på att höra av dig jag skulle försöka sluta läsa in andra betydelser i din frånvaro eller din brist på ord. Jag försöker verkligen hålla mitt ord, men det är inte lätt inte när du inte försöker hålla ditt. Vilket jag ändå hoppas du försöker, du sa sist att det är lätt att säga något men svårare att göra det. Jag förstår bara inte hur det kan vara svårt att tänka på någon man tycker om. Jag tänker på dig näst intill jämt, det är inte ens jobbigt, du bara finns där, du är en del av mig. Varför har du så svårt att göra mig till en del av dig? En del av din vardag, precis som dina vänner.

 

Nu har dagarna gått och dagarna fortsätter att gå och jag försöker verkligen att inte läsa in något utan håller modet uppe, håller det uppe för dig och mig, mest för mej. Försöker att inte läsa in någon, försöker se till att inte nått ska blir fel, lyssnar på vad du sagt. Kan ändå inte sluta undra över om något skrämmer dig, faktum är att vi snart kan bo i samma stad. Jag vet inte hur det känns, hur det känns att ha någon som flyttar för ens skull men berätta gärna snälla du. Låt mig förstå hur du känner. Jag är skräckslagen, speciellt nu när vi inte hörts på ett tag, livrädd kan också vara en bra förklaring. Det faktum att det gått lika långt tid som sist du bestämde dig för att ge upp skrämmer mig med, faktum är att det gått lite längre men det skrämmer mig ändå. Det har ju känts så bra denna gång, hade vi det inte bra sist vi sågs. Trots det är det över en vecka sedan vi pratade, snart två, men det kändes då som om du var beredd på framtiden. Vi pratade i över en timme, du var inte kort i orden, ingen av oss valde att lägga på. Vi pratade om sådan som sker längre fram. Den är fortfarande saknad, din röst, du är saknad.

 

Den här gången har jag bestämd mig, bestämd mig trots att det är svårt, riktigt jobbigt, lika jobbigt som att inte höra något från dig (jag vet du ringde igår, jag var inte hemma, jag ringde dig, du ringde inte tillbaka). Trots det jobbiga så tänker jag inte ta ut något i förtid, jag tror ju på dig, på dig och mig.

Har varit borta ett tag, det har varit så mycket som hänt så tiden har inte funnits och tankarna har varit på helt andra ställen än här men nu med verkligheten en och en halv månad bort så kom jag ihåg att jag har en liten hörna som jag brukar vända mig till.

Just det, verkligheten en och en halv månad bort, den 1 juni avslutar jag tre års utbildning och det är åter dags att hamna på arbetsmarknaden (även kallad arbetslösheten). Det skrämmer mig rätt mycket, jag har varit där förr, jag vill inte dit igen, arbetslösheten kan jag vara utan. Däremot ser jag framemot att kunna handla den mat jag vill ha, att kunna gå in i en affär och köpa det jag vill, att kunna välja ut ett resemål och bara dra iväg men för det krävs ett jobb. Att söka jobb samtidigt som man ska koncentrera sig på studierna, söka lägenhet, umgås men vänner och hinna se och göra allt man inte får missa innan flyttlasset går är rätt tungt. Tror jag ringt så många samtal att jag längre inte har koll på vem som är vem och vad som är vad men inte tänker jag ge upp för det. Kan inte förstå att vissa kan ha sådant flytt att de får första jobbet de söker medan andra söker och söker utan resultat. Det jobbigaste är att de flesta inte ger ett klart nej utan att man ofta möts av ett kanske, vi vet inte hur det ser ut ännu, återkom om några veckor. Herre gud fattar de inte hur rädda vi är, kom igen ge oss nya en chans, vi kan vi med bara ni ger oss chansen att visa det.

Min plan är heller inte att flytta hem till hemorten utan till en ny stad fast inte helt ny utan i denna stad har jag prov bott under nio veckor förra sommaren. Jag trivdes väldigt bra där och gillar staden men visst det är lite jobbigt att inte ha några direkta vänner där utan att återigen lära skapa sig ett kontaktnät och vänskapskrets. Så varför gör jag det när det skulle vara så lätt att flytta hem igen? Sanningen är att jag aldrig riktigt trivts i min hemstad, jag älskar byn jag vuxit upp i och skulle gärna vilja komma nära min familj och de vänner som bor kvar igen men det är inte mycket mera än det som finns där. Tyvärr finns det för mycket folk i min hemstad som fått mig att inte trivas med mig själv eller fått mig känna mig mindre värd och det gör det svårt att flytta dit igen. Dessutom bor inte så många vänner kvar i staden utan från nya stället skulle jag både få närmare till mina nya vänner från universitetet och mina gamla vänner samt att avstånden hem till familjen och byn skulle halveras mot för vad det är idag. Det är en stor anledning till att jag väljer en ny stad, att det just faller på denna är för att det är där mitt hjärta ligger för tillfället. Jag vill ge mitt hjärta en chans och se vad som finns och vart det kan leda.

Detta gör att verkligheten som väntar blir lite extra skrämmande, det handlar inte bara om att få ett jobb och lägenhet utan också om nya vänner och oss.

 

Vem undrar ni säkert! Jo jag, mmm just det, hur kan jag få mig själv att må så himla dåligt. Jag låter allt fastna, allt det folk säger, jag oroar mig för vad andra ska tycka och glömmer att det är viktigas att jag mår bra. Jag är expert på att läsa mellan raderna och analysera vad folk säger och skriver, och känner mig alltid träffad av folks ord. Frågan är då varför jag aldrig låter det positiva stanna kvar hos mig, varför jag inte kan tro på när folk säger något positivt till mig eller ger mig komplimanger. När jag umgås med andra och tittar på hur de är och beter sig så verkar alla ha så lätt för att inte ta åt sig. De verkar ha det så lätt att sopa av sig de negativa, få det att försvinna, glömma det som gör ont. Men jag, jag ältar det om och om och om igen.

Velig och ältig, yepp det är jag! Så ni kan ju tänka er hur min familj och mina vänner har det, stackarna, speciellt när jag ändå redan har bestämt mig från början, ja de gäller veligheten. Ältandet är lite svårare de liksom sitter fast på ett helt annat sätt, det är mycket svårare att skaka av sig, att bara skärpa till sig. Jag kan än idag älta och låta ord, beteenden som sårat mig tidigare få mig att må dåligt, ja även sådant för flera år sedan. Det har väl inte alltid varit ord som fått mig att må dåligt utan mest agerande och icke agerande från vänners sida (ja, jag vet, beteende!).

Ni vet uttrycket en bild säger mer än tusen ord, jag skulle vilja säga att ens beteendet säger mer än tusen ord. Hur fina ord du än säger så är det ditt beteende/agerande som folk mins, i alla fall jag. Fast hos mig stannar de nog alla tre, bilder, ord och agerande! Jag kan tydligen bara inte släppa taget om saker och känslor som får mig att må dåligt. Tro inte att jag inte jobbar på det, jag jobbar på det varje dag! Vem vill gå runt och må dåligt för jämnan? Inte jag, jag vill helst vara glad. Så jag försöker att stänga av när jag inte borde ta åt mig, stänga av som tydligen de flesta kan göra. Den knappen måste de föresten ha glömt när de tillverkade mig! Hallå jag vill också ha en knapp för att stänga av känslor, kan man skicka efter den som en uppdatering så här flera år senare?
Jag åkte faktiskt till ett helt annat land för att kunna låta mig själv få må bättre. Det lyckades jag med, jag grävde nog upp lite självförtroende där, det lustiga i det hela är att jag faktiskt har en väldigt bra självkänsla vilket gör nog att jag mår ännu värre när jag kommer i dessa känslosvackor. För jag vet vem jag är, vad jag värderar i mitt liv och vad jag inte vill, trotts det så får jag mig själv att må så himla dåligt. Men jag har bara helt enkelt inte självförtroendet att tro på mig själv att våga strunta i folks åsikter.

 

För några dagar sedan fick jag mig själv att inte sova alls på några nätter, istället grät jag mig igenom dem. Jag förstod inte vad som hände eller varför det hände, varför nu, tårarna bara kom. Och än idag vet jag inte vad som tog åt mig men jag hade nog helt enkelt nått en punkt där det bara tog slut, jag orkade inte mera. Hade jag låtit mig känna efter så hade jag nog insett att detta var på väg, allt var ju lite tristare, gråare de där sista dagarna och nerstämd var nog beskrivningen på mig. Jag dolde det nog helt enkelt alldeles för bra, speciellt för mig själv. I efterhand kan jag nog känna att jag behövde den där depressionen. Ja de var nog precis vad det var, några dagars depression, jag ville verkligen inget mera då. Efter tredje natten så väcktes jag av en vän som ringd och lät så glad i telefonen så jag insåg att jag inte ville må dåligt mera. Den dagen mådde jag otroligt bra, det som gjorde så ont var som borta. Tack!

 

 

 

Så nu efter att ha berättat hur det tydligen slutar för mig efter att ha ältat lite för länge så kan ja bara säga att jag aldrig mer vill må så där igen. Jag lovar mig själv att jobba vidare på det där med att inte ta åt mig så mycket av allt (och inget). Sluta lägga skulden på mig själv, stå upp för mig själv, våga tala ut när det räcker och någon behandlar mig fel. Det räcker med att den finns andra som ibland sårar mig, jag behöver faktiskt inte göra det själv.

Ibland ljuger jag för mig själv, ibland ljuger jag så bra att jag går på det, vilket gör att jag blir väldigt rädd, chokad och ledsen när sanningen kommer ikapp mig. Igår insåg jag att jag fortfarande saknar dig. Inte saknar så det gör ont, inte saknar kärleken, utan bara saknar dig. Vad gör du nu för tiden, umgås du med samma vänner, tänker du ibland på mig, på oss?

Jag drömde om dig inatt, hela natten tror jag att jag drömde om dig, mera sant är att jag nog bara drömde om dig precis innan jag vaknade. Men du var där, du var tydlig och jag insåg att jag ville veta vad du gör nu. Lever du livet utan att stanna upp och tänka på nästa steg, tänka på det förflutna och hur allt ska bli. Du verkar alltid ha haft det så lätt med det där, det där med att ta dagen som den kommer och inte vända dig om. Jag tar också dagen som den kommer för jag vågar inte längre tänka på framtiden, däremot tänker jag alldeles för mycket på det förgångna. Snart börjar en ny framtid för mig men jag vågar inte hoppas, vågar inte tro på den. Hur vet man att man har en framtid, måste våga tro på framtiden, måste lita på att den finns. Här var du nog en bidragande faktor, att jag inte vill se på framtiden, jag trodde att du skulle vara i min framtid. Det blev för mycket att behöva tänka om så snart, ja snart, jag fylldes av förhoppning den där sista helgen. Efter den helgen trodde jag på dig och mig, jag var så lycklig, en lycka som du tog ifrån mig så snabbt, alldeles för snabbt. Det hatar jag dig för! Att du tog min lycka!

Men inget annat, hör du det, jag hatar dig inte. Det är inte så mycket jag hatar, hatar är ett starkt ord, ordet hat är svårt att ta tillbaka om man en gång sagt det. Så jag tänker inte hata dig, hur mycket du än sårade mig så tänker jag inte hata dig. Jag hatar bara sättet du sårade mig på, du kunde ha skött det så mycket bättre. Jag trodde du var bättre, men jag tänker inte hata dig. Vet inte ens om jag tycker illa om dig, på min pluslista ligger du ju inte direkt, men vet du, vet du hur snabbt du kunde hamna där igen? Ett ord, endast ett ord, mer en mening kanske en fråga bort! Ibland funderar jag på om du som jag funderat på det där ordet, meningen, frågan, har du någon gång suttit med telefonen i din hand och funderat på att slå mitt nummer, skicka ett mail, ett kort sms! Jag har inte dina nummer kvar.

 

Nej hata dig tänker jag inte göra, så hör av dig om du har vägarna förbi eller om du en morgon vaknar som jag. Vaknar upp efter att drömt om mig, om du skulle fundera på vad jag gör idag, hör av dig! Hör av dig så ska jag berätta hur lite jag tänker på dig och hur bra jag mår.

Redo för nya tag, redo för en ny början, nu har jag våndats färdigt, fällt mina tårar. Tårarna slutade kommer för länge sedan, i alla fall de som var för dig. Det är vad jag intalar mig i alla fall och det tänker jag fortsätta med. Dina nummer finns inte kvar, dina sms, dina mejl finns inte kvar, ja det är nästan så att dina ord är borta med. Det är bara minnet av dina ögon som finns kvar, dina armar om mig, men de kan få stanna ett tag, de värmer mig ibland. Men du, självaste du är borta, placerad i ett litet fack långt borta, kanske att jag plockar fram dig ibland men det gör längre inte ont. Du kan inte såra mig mera. Aldrig mera. Vem var du? Vem är du?
Jag laddade mina batterier med nya krafter, ny ork för nya tider, nya mål med livet. Visst skulle det vara trevligt om våra vägar någon gång möttes så jag kunde få visa hur lite jag bryr mig. Visa att jag klarade mig, att även jag kan vara kall, kan jag det, kan jag vara lite känslolös som du?
Bryr jag mig ens som det? Nä nu bryr jag mig om mig, bara mig, mig, mig, mig, nu är det min tid, inte vår, inte din, bara min. Den som vill vara delaktig i mitt liv får fråga snällt, jag tänker inte längre släppa in vem som helst. Jag har redan de som får mig att må bra, de människor som får mig att vilja kliva upp på morgonen. De som ger mig ett leende på mina läppar, de som jag skulle gå över sten och berg för och de som skulle göra detsamma för mig. De som får mig att stanna upp i regnet och tänka vad lycklig jag är, lycklig att jag har just dem i mitt liv.

 

Det finns inte längre tid för att bry sig om de som suger kraften ur en, nej inte du. Du sög inte kraften ur mig, du laddade mig, har du glömt hur lycklig du gjorde mig? Utan de andra, de som påstår sig vara en vän, de som påstår sig ställa upp i alla väder, men bara tar och tar utan att ge något tillbaka. Jag gör slut med dem, slut här och nu.  Visst kan vi vara vänner, mer nära bekanta, men jag tänker vara mot er så som ni är mot mig. Jag tänker inte låtsas eller spela några spel. Det var inte bara du som fick mig att må dåligt hela hösten, utan även de, de som bara tog av mig. De som aldrig brydde sig, de som aldrig såg hur jag mådde. De är dem jag gör slut med. De som inte såg när jag som mest behövde deras hand. Ett handtag tillbaka till mig själv, mitt rätta jag. De som mest bara bryr sig om sig själva, en sådan som jag aldrig vågat vara. Hur kan man bara bry sig om sig själv när det finns så många andra att bry sig om. Så många andra att älska.

Hur, varför kan saker ibland göra så fruktansvärt ont?
Varför var det, är det du, just du som ska få mig att må så här!
Jag saknar dig så det gör ont, men sanningen är att jag längre inte vet vem jag saknar.
Vem är du? Denna sida som du visar just nu känner jag inte igen, den är inte du!
Jag är trött på att vara ledsen, trött på att vara arg, trött på att vara bitter. Trött på att inte får höra din röst! Trött på det mesta just nu faktiskt, ganska trött på mig själv. Mina vänner vill ha mig tillbaka, mig, den jag va innan jag träffade dig, egentligen den jag blev när jag var med dig. Sanningen är att jag inte mått så bra som när jag var med dig. Du, ja just du fick mig att sprudla, älska, känna lycka, glädje, en oändlig livslycka var vad du gav mig. Och just den, den, jag, vill dom ha tilbaka. Men vem är jag om jag inte har dig?
Jag vill dig bara väl, önskar dig allt i världen men vad vill du mig! Varför önskar du inte mig samma sak, lycka, glädje, ett avslut! Förtjänar jag inte det? Ett avslut, ett riktigt avslut? Vill du inte att jag ska minnas allt som varit bra? För vår tid tillsamman den var bra! Kan jag inte få minnas det? Varför vill du att jag ska minnas den sista tiden av smärta, sorg, sömnlösa nätter, dagar utan leenden.
Undrar ofta hur du spenderar dom, hur du haft det den sista tiden. Vad gör du, vart befinner du dig, hur mår du! Är jag egoist om jag hoppas att du också mår skit? Fast sanningen är ju att det är du som är egoist som lämnat allt så här.. lämnat det? Nä skitit i det, är va du gjort! Du sa så mycket som lät så bra, som jag nu inser att du inte menat. Sånt som skulle få mig att må bra och känna att jag hade en vän hos dig, en massa strunt för att du skulle kunna må bra. Men jag då? Det är du som lämnar, du som drar, du som sviker, och jag som försöker hålla kvar.
Hålla kvar nått som inte finns där och frågan är ju om det någonsin funnits där!

Det spelar ingen roll just nu.
Jag vill dig bara väl, vill veta hur du mår och har det.
Jag vill vara din vän trots att du inte vill vara min.